Ja, jag vet.
Vi ska stanna hemma och inte resa.
Men efter fyra veckors karantän på Mallorca började det kännas lite ”isoleringscell”, om än en vacker sådan.
Varje dag har ändå gått fort, nya rutiner har skapats. Städar mer, diskar oftare, yogar med goranboll.yoga, hemmagympa med Sofia på svt, Youtubeföreläsningar, tjugosex yoga ”grodor”, går ner sex trappor till brevlådan och upp igen, pusslar...och tack och lov har jag en balkong.
Hela tiden har jag verkligen varit tacksam för att jag, släkt och vänner varit relativt friska, och att internet har fungerat, det har varit min väg att nå och umgås med andra.
Skype, WhatsApp, Facetime, Messenger, Snapchat, vanlig tel, mail, tack för att ni finns!
Du som befunnit dig i Sverige denna virustid, gläds åt att du får lämna din bostad, vandra omkring denna vackra aprilmånad. Och att dina barn får vistas utomhus.
I Palma får vi lämna bostaden för att handla mat 1-2 ggr/vecka. Punkt slut.
Och vi måste gå ensamma.
Jag promenerar på smågatorna i Terreno för att inte möta så många andra. Går långsamt för att hinna dofta och se mig omkring. Luften är klar eftersom de flesta bilarna står parkerade, och vattnet i bukten är rent när inga båtar utom några enstaka färjor rör sig på vattnet. Man har sett delfiner leka nära stranden mitt inne i stan.
Det är tyst, man hör fåglarna kvittra ordentligt.
De få människor jag möter tittar mest ner i gatan, och ser till att hålla avståndet på två meter.
De flesta bär ansiktsskydd eller halsduk, och handskar.
Framme vid mataffären står jag i kö utanför med minst två meter till nästa köande. En vakt vinkar in mig när det är min tur, när en annan lämnat affären. Väl innanför möter en annan vakt med handsprit och handskar. Sen kan jag börja handla.
Avstånden gäller även inne i affären, ingen tid att stå och välja, utan grabba tag i det man ska ha direkt, och om någon står i gången, vänta tills den gått vidare så att kusten är klar.
Framme vid kassan finns linjer på golvet. Två meter även här. Och en person i taget vid kassan. Först när jag packat klart min matkasse och börjat gå därifrån, får nästa komma fram.
Och så får jag spatsera hemåt igen, tills nästa gång jag får gå och handla. Kvittot måste sparas tills jag är hemma, jag kan behöva visa upp det för polisen.
Tillbaka i Sverige
Så, när SAS bokade om min resa till Sverige för fjärde gången, och nu trodde att ”nån gång i maj” kanske det kommer att flygas, bokade jag efter tips från ambassaden en resa med Lufthansa, och nu plötsligt är jag i Stockholm. Alla höll avstånd under resan, och alla mittplatser på flygen behölls tomma. Tänk så skönt att slippa uppleva den vanliga trängseln o knuffandet! Ljusa tankar och böner av familj och vänner bar mig genom Europa enkelt och smärtfritt.
Nu blir det självkarantän ett tag, men med promenader utomhus. Vilken lycka! Tio tusen steg idag, och låren värker av den ovana ansträngningen.
I början av april fick jag tillgång till min nya lilla lya på Södermalm, och tack vare hjälp av vänner o positiva hantverkare, är den klar att flyttas in i nu i veckan.
Ingen av oss vet ju när vi kan röra oss helt fritt över världen igen, jag vill ju gärna åka ner till min ”andra” (eller första) lya i Palma när vi kan vara utomhus igen, och flanera omkring i flipflops. Träffa en vän över en Cortado eller Cava på en bar, titta på folk, känna den ljumma försommarvinden från havet, åka till apelsinerna i Sollerdalen, klättra upp för trapporna i Pollensa, gå på marknaden, doppa tårna i det turkosa vattnet, försjunka mig i den cerise färgen i bouganvillan.
Vara Här och Nu
Men nu får vi träna på att vara stilla, vara här och nu, och det behöver vi ju verkligen också.
En bra tid kanske att göra en inventering av hur jag lever, vill jag fortsätta på precis samma sätt, eller passa på att justera något? Rensa ut, gallra kanske, fysiskt eller annat?
Ctrl, alt, delete, uttryckte någon det.
Hur vill jag ha det framöver, när världen börjar röra på sig igen?
Men också att det är ok att inte veta något alls, att låta det vara som det är.
Att lämna sidorna blanka i almanackan.
Vilka möjligheter som kan uppstå! Lämna plats för mirakler!
Nudda med din hand vid ditt hjärta.
Sakta ned andningen.
Tänk och känn tacksamhet, ömhet, vänlighet, eller t.o.m kärlek om det går.
Sitt så två minuter.
Man har fysiskt mätt, hur ”hjärnan i hjärtat” vaknar till liv, hjärnan och hjärtat synkroniseras, och detta varar minst sex timmar.
Du kan höra mer om detta på min FB-sida Touchofaloha...
Testa!
Och jag önskar oss alla en bättre värld efter detta, när vi hämtat oss. Att vi tar med oss lärdomar om det positiva detta förskräckliga också fört med sig.
Var rädd om dig, och om dem du har omkring dig. Känner du, kan du värdesätta, det vackra i ditt liv?
Aloha
Annika